I maj, närmare bestämt 21 maj i år fick jag besked om att en remiss till Lundströmmottagningen i Alingsås ska skickas. Jag var överlycklig, verkligen verkligen lycklig! Idag fick jag reda på att denna remiss ännu inte blivit skickad. I förmiddags var jag till psyk för att fråga varför min tid till läkaren dröjer så förbannat. Jag skällde på dem och sa att det börjar bli riktigt bråttom med att få ut ett läkarutlåtande. Försäkringskassan behöver ha in alla papper och från och med att allt är inne tar det ca fyra månader att handlägga. Sista augusti blir jag av med ersättningen jag har idag. Först blev de sura och sa att inga tider fanns, men när de började läsa i mina journaler ändrades humöret snabbt och jag fick en tid redan nästa vecka. MEN, medan de läste upptäckte de att de GLÖMT mig. Remissen till Lundströmmottagningen hade inte skickats, tiden till läkaren jag behövde för att remissen skulle KUNNA skickas hade glömts och tiden till läkare för ett utlåtande hade också glömts bort. Jag har dessutom i fyra dagar nu haft blödningar, trots piller. Jag har varit extremt noga med att ta dem vid exakt rätt tidpunkt och jag har inte missat ett enda piller sedan jag började. Jag mår illa av rädsla över att pillren slutat fungera. Jag känner mig stressad över att september blir sista månaden jag har pengar på jag vet inte hur många månader och jag känner mig helt förkrossad över att behöva vänta ännu längre på en tid till Alingsås, pga. SLARV!

En stor varm famn att krypa in i hade känts jävligt bra just nu, men ÅT HELVETE MED ALLT!

// Nim 

Yepp, det är precis vad jag är, deprimerad! Riktigt jävla deprimerad! Sover dåligt om nätterna, äter dåligt och om dagarna går mående och humör värre än en berg och dalbana. Kan skratta och vara glad ena stunden och andra stunden vill jag sätta mig i ett hörn och försvinna.

Måndagen kändes hur fin som helst, men från tisdags morgon har allt bara varit skit. Jag vaknade upp, såg mig i spegeln... Det enda jag kunde se var timglasmidja, bröst, höfter och alla feminina drag. Det gjorde så obeskrivligt ont. Varje dag anstränger jag mig och försöker på alla sätt bosta mig med att jag har vissa "manliga" drag. I vanliga fall fungerar det hyfsat, men det har inte gått denna vecka. Jag har känt av "mensvärk" och känt en ständig oro att det ska dra igång trots piller. Vad jag än klätt mig i har jag inte känt mig bekväm. Jag har känt hur var enda jävla kärringhormon i kroppen stört mig, äcklat mig och gett mig reaktioner som är "typiskt kvinnligt". Allt detta ihop med att vissa verkar tycka att det är roligt och/eller helt okay att tala om för mig att jag är kvinna, att jag skulle spara ut mitt hår, att jag borde klä mig annorlunda osv. DET ÄR INTE OKAY! Det är INGEN mer än jag som bestämmer om jag är kvinna eller man, hur jag ska ha mitt hår eller hur jag ska klä mig. Ber jag om en åsikt är det inte mer än rätt att svara ärligt, men jag har aldrig bett om en åsikt kring detta.
Jag tror verkligen inte att ni förstår hur ont det gör. Jag tror inte ni förstår hur ont det gör när ni gör er roliga över att ”jag vill vara kille”. Jag blir så obeskrivligt ledsen. För mig är inte detta roligt, för mig är detta smärtsamt. Det är BRUTALT smärtsamt!

Det ni SER är inte jag. Jag är något annat inombords och min högsta önskan är att det en dag ska SYNAS vem jag är. Jag önskar så hårt att JAG en dag ska kunna stå framför spegeln och se det jag ser och känner i huvudet. Resan är svår, jobbig och skrämmande. Att inte själv ha makten över att få bli den jag är och känner mig som är skrämmande. Att genomgå en utredning som tar allt från 1 år till hur lång tid som helst och i slutänden få ett nej, begriper ni rädslan? Jag kan inte göra ett skit! Hela jag, hela mitt liv ligger i någon annans händer.

Mitt i detta helvete känner jag en extrem ensamhet, ensamhet i att ingen förstår och att jag själv inte förstår alla gånger.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt att jag inte ler, att jag inte orkar skratta, skämta och vara rolig. Jag ber om ursäkt att jag ibland är fåordig och kort i mina svar, men jag har verkligen ingen energin. Krama mig, håll om mig, fråga hur jag mår, använd rätt namn, använd rätt pronomen (HAN)... men snälla, håna mig inte. Håna inte min smärta!

/ Nim <3

Som rubriken lyder, idag var mitt andra möte med socialpedagogen och också det sista. Eller ja, skulle något jobbigt dyka upp så ska jag kontakta henne, men jag kommer inte få någon ny tid. Anledning? REMISS ÄR SKICKAD TILL EN KLINIK I ALINGSÅS! Anledningen till att jag fick remiss dit och inte till Uppsala är för att hon inte gillar Uppsala. De är för strikta och trångsynta och tydligen är inte deras rykte det bästa. I Alingsås ser de till människan, vad hen/han/hon vill. Där behöver man inte gå hela vägen. Med hela vägen menar jag att jag inte behöver göra en könskorrigering om jag inte vill och jag kan om jag vill avbryta behandling med testosteron om en sådan skulle påbörjas. Med andra ord, jag väljer själv!

I dagsläget vill jag inte ha penis, jag mår inte dåligt över att ha en vagina, men, som jag skrivit tidigare, jag vill fortfarande ha mörkare röst, mer maskulin kropp och jag vill att min menstruation ska upphöra, utan piller. Jag känner också oerhört starkt att jag vill ha bort mina bröst. Nej, jag har inga stora i dagsläget, men tillräckligt för att känna att jag behöver en binder och tillräckligt för att inte kunna springa topless.

Mötet idag tog inte alls lång tid, kanske 20 minuter. När hon sa ”Jag kommer göra så att jag skickar en remiss till en klinik i Alingsås...” ville jag hoppa upp och skrika av lycka. Hon tittade på mig och sa ”Det ser ut som om du kommer börja gråta snart. Är du glad, eller är det någonting annat?” Jag bara log och sa ”Jag är överlycklig!”. Efter mötet stannade jag till vid wienerkonditoriet precis som sist och på vägen hem dånade musiken ur högtalarna och jag sjöng, log och skrattade om vartannat. Jag är nog glad att jag åkte ensam denna gång. Lyckan var total, verkligen total! Det jobbiga nu blir den långa väntan på en tid. Har jag tur får jag en i höst, men troligen närmare vintern. Men jag ska försöka hålla humöret uppe så gott jag kan.

Ett litet tillägg ang. p-pillren. Jag äter dem fortfarande och ingen mens, inte ens en enda mellanblödning. Där emot enorma humörsvängningar vissa dagar och så fick jag se i tisdags kväll att brösten var aningen svullna. Det gjorde riktigt ont att se, men på morgonen var de som vanligt igen, tack och lov.

Jag vill innan jag avslutar passa på att påminna er läsare om att mitt pronomen är HEN eller HAN och att mitt namn är NIM.

/ Nim <3

Har nu ätit p-piller (cerazette) i nästan två veckor. Jag har haft huvudvärk, värk i äggstockar, hemskt humör och känt mig fruktansvärt deprimerad. Detta gör mig ledsen, ännu mer deprimerad och livrädd! Jag är livrädd att detta kommer fortsätta, att jag fortsatt kommer vara en surkärring och ha ett riktigt kärringhumör. Det får mig att känna mig mer kvinnlig och det gör mig deprimerad och ledsen. Det känns som att det börjar bli en ond cirkel. 
Det positiva är i alla fall att jag inte haft några blödningar ännu och brösten har inte blivit större. Tre månader skulle jag ge pillren, som jag känner nu kommer det bli jävligt hårt.

Jag har dessutom kommit på att jag börjat undvika, eller nej, jag har kommit på varför jag ibland undviker att prata eller pratar väldigt tyst bland folk ute på exempelvis stan. Anledningen är enkel, min röst passar inte till den jag känner mig som. När jag öppnar käften kommer en feminin ton ut och alla hör att jag är en brud. Jag verkligen hatar det och det blir bara jobbigare och jobbigare..

Sedan jag kom ut har jag släppt mer och mer och jag vågar vrida och vända, tycka och känna om saker jag omedvetet trängt undan förut. Det är både på gott och ont! Oerhört jobbigt, men samtidigt faller vissa saker på plats.

Denna jävla process är obeskrivligt smärtsam! Tålamodet tryter och mycket känns meningslöst och glädjen är svår att hålla fast vid en längre stund. Små, egentligen obetydliga motgångar känns dubbelt så stora. Svek och misslyckanden känns ännu hårdare.

Jag vill bara känna mig bekväm, i mina kläder, i mig själv, bland folk och i samhället. Slippa behöva påminna folk om vem och vad jag är.

Jag har ännu inte fått någon ny tid till socialpedagogen och jag har inte hört något om logoped heller. JAG VILL ATT DET SKA GÅ FORTARE!

/Nim

Nu har resan startat och jag känner mig lycklig. Mötet gick bra och bemötandet var awesome. Jag gillade henne från första början.

Jag fick börja med att besvara en hel del frågor samt berätta om mig själv osv. Vilka frågor och vad jag sa kommer jag inte gå in på så speciellt noga då det inte är relevant för andra än mig själv. Jag fick bra information och hon visste vad hon pratade om. Tyvärr fick jag, som jag egentligen redan visste information om att i Sverige görs inga operationer i frisk vävnad, vilket innebär att jag inte kommer kunna få bort min livmoder. Det kändes riktigt hårt. Så det enda jag nu kan hoppas på är att de p-piller jag fått tar bort min mens. Om inte blir det nog smått panik och katastrof. Så håll tummarna kära vänner! 

Hon sa att jag egentligen uppfyller kraven för att hon ska kunna skicka en remiss till en klink i Uppsala, men hon sa också att hon inte trodde det skulle vara riktigt rätt väg för mig, just nu. I Uppsala vill de att man går hela vägen, alltså att jag helt och hållet ”måste” bli man. De och de flesta landsting har ännu inte förstått att det finns människor som inte är varken eller, utan ett ”mellanting”. Det är ju just det jag idag inte vet, så hon väntar med remiss och ser vad hon och landstinget på hemmaplan kan göra för mig. Första steget blir troligen logoped. Vi ska ses om 5-6 veckor igen.

Kort information, men tillräcklig.

// Nim <3

Sanningen om Nim

Jag har sällan, eller aldrig varit rädd för att säga vad jag tycker och tänker. Jag har inte låtit människor sätta sig på mig utan jag har alltid gått min egen väg. Jag har aldrig varit rädd för att våga stå för vem jag är och vad jag tror på, men nu… för första gången är jag illamående av rädsla. Enligt många är jag ibland för öppen med saker och ting, men saken är den att jag inte skäms över vem jag är. Fram tills nu…

Jag har alltid haft någon att luta mig tillbaka mot, men hur kommer detbli efter detta? Vem kommer ta emot mig? Kommer jag stå ensam idetta? Det här är utan tvekan det jobbigaste jag någonsin skrivit. Jag är så jävla rädd att förlora människor som betyder något, människor som jag känner att jag behöver, människor som jag så gärna vill ska vara en del av mitt liv.

Ni undrar säkert varför jag väljer att öppna mig på detta sätt när det uppenbarligen är så jobbigt… Jo, det ska jag tala om! Att gå och bära på något som detta tär, det tär mer än rädslan över att bli ensam. Jag står hellre ensam än att själv gå och grubbla och inte veta till vad eller vem jag ska vända mig. Jag skriver detta också i hopp om att folk ska förstå att detta inte är ett lätt steg. Att det jag går igenom gör brutalt ont!

Raka rör!
Jag råkar vara född fittbärare, men det innebär INTE att jag är kvinna. Ett scenario som faktiskt fick pallen att koka var när två personer satt och diskuterade hur vida jag var flicka, tjej, kvinna, dam… Istället för att fråga mig JAG ÄR INGET AV DET! JAG ÄR MÄNNISKA! Varför är det så viktigt att behöva säga att jag är kvinna? Vad är det som gör mig till kvinna? Är det mitt könsorgan, eller är det vad JAG anser mig vara?

Det är svårt att exakt svara på när detta började för det har egentligen följt mig hela livet utan att jag egentligen tänkt på det. När jag ser min egen spegelbild ser jag en mager kropp med en timglasmidja, höfter och två mycket små bröst. Jag har alltid haft komplex över min kropp, på högstadiet för mina nästan obefintliga bröst och min okvinnlighet. Jag försökte och försökte, men gick alltid tillbaka till mina huvtröjor och mjukisbyxor, där trivdes jag bäst även om drömmen om att se ut som de andra tjejerna alltid fanns. Jag har haft otaliga stilar, men jag har ständigt ramlat tillbaka in på herr/killavdelningen. Saken är den, att när jag tittar mig i spegeln idag så tittar jag i hopp om att se någon förändring. Jag vill inte se min timglasmidja, mina bröst, mina spinkiga armar eller mina höfter… Jag avskyr min spinkiga och faktiskt, kvinnliga kropp. Jag hör inte hemma i den. Min önskan är att ha en mindre kvinnlig kropp. Grövre kropp, rakare midja, inga bröst, mörkare röst och utan livmoder. Japp, ni läste rätt, jag vill verkligen inte ha min livmoder. Den är bara SKIT! Den kommer aldrig användas och det enda den ger mig är oönskad smärta och blödningar. Jag kommer aldrig kunna bära ett barn inom mig. Det känns helt onaturligt och fel. Skulle jag mot all förmodan vilja ha barn så kan någon annan bära barnet och/eller så finns adoption. Mina ägg kan dessutom sparas om jag skulle vilja ha biologiska barn. Lagen om surrogatmödraskap är på väg att ändras i Sverige.

För några månader sedan bestämde jag mig för att byta namn. Byta till något neutralt, något som inte direkt förknippas med det kön jag råkat födas med. Ingen mer än jag och min dåvarande flickvän visste att jag gick i de tankarna. En dag bara gjorde jag det och när pappret från skatteverket kom och namnet blivit godkänt kände jag sådan enorm lycka.
För ungefär ett år sedan köpte jag min första binder, eller ja, egentligen är det en sport-bh, men på mig fungerar den som en binder. Jag använder den ständigt under alla min kläder för att få en platt bröstkorg. Ja, för att dölja brösten helt enkelt. Sedan jag började använda binder har jag fått ett så mycket bättre självförtroende. Det är svårt att förklara känslan, men allt känns bara så rätt och bekvämt.

Nu till den, för mig, jobbigaste delen… 
Jag har i närmare ett års tid gått och funderat ”vill jag vara kille?”, men saken är den att nej det vill jag nog inte. Eller förresten, jag vet faktiskt inte, egentligen. Ärligt talat…. JAG VET INTE! Hur vet man?

Jag har läst mycket om detta. Operationer, testosteron osv. Osv., men vem skulle hjälpa mig? Vem skulle stötta mig? Vem skulle finnas med mig hela vägen? Vem skulle hjälpa mig att ta reda på vad jag egentligen vill? Vilka av de jag älskar runt mig skulle försvinna, vilka skulle stanna? Vilka skulle acceptera mig? Tyvärr är det nog så att dessa tankar faktiskt börjar gnaga på måendet vare sig jag vill eller inte. Tänk om det är en fas, en fas som går över? Tänk om det inte är det?

Nej, kära ni… Jag har inte pratat med någon om detta. Jag har avfärdat frågor som ”Du kanske vill bli kille” med, ”nej. Jag vill bara vara jag”. Jag erkänner fortfarande inte för mig själv att dessa tankar faktiskt finns. Jag försöker hela tiden avfärda dem med annat och ”lugna” mig med att det bara är en fas. Jag vågar liksom inte! Jag vet faktiskt inte vem eller vad jag är, eller vill vara… Jag platsar varken i ”kvinnofacket” eller i ”mansfacket”. Jag är jag, men samtidigt ingen eller inget… Orden “jag är transsexuell kille”, jag kan inte ens säga dem, det känns så främmande, så långt borta, så konstigt…. Men tänkt om det trots allt är det jag är? HUR FAN VET MAN?

Förlåt! Verkligen förlåt för det jag nu ställt till med. Förlåt för att jag gör dig besviken, ledsen och illa till mods… Det är absolut inte min mening, men jag har inte valt att känna som jag gör.

Mitt namn är NIM och från och med nu är mitt pronomen HEN och ingenting annat! Det okay att glömma bort sig, men försök, snälla försök. Om du inte kan använda hen/henom/hen så låt bli att köna mig överhuvudtaget.
Jag kommer behöva sjuhelvetes mycket stöttning och hjälp på min resa jag nu kommer att göra. Om du redan nu vet att detta är något du aldrig kommer kunna förstå, stötta eller acceptera så är det ditt val! Jag vill inte ha dig i mitt liv om du inte försöker och är där för MIG.

Jag förstår att många av er behöver tid att vänja sig, det behöver jag också. Jag förstår också att många frågor och funderingar kommer dyka upp och snälla ni fråga gärna. Jag kommer svara så gott jag kan. Mycket info finns också på http://transformering.se/ 

Tack för att du läste!

// Nim <3