Yepp, det är precis vad jag är, deprimerad! Riktigt jävla deprimerad! Sover dåligt om nätterna, äter dåligt och om dagarna går mående och humör värre än en berg och dalbana. Kan skratta och vara glad ena stunden och andra stunden vill jag sätta mig i ett hörn och försvinna.

Måndagen kändes hur fin som helst, men från tisdags morgon har allt bara varit skit. Jag vaknade upp, såg mig i spegeln... Det enda jag kunde se var timglasmidja, bröst, höfter och alla feminina drag. Det gjorde så obeskrivligt ont. Varje dag anstränger jag mig och försöker på alla sätt bosta mig med att jag har vissa "manliga" drag. I vanliga fall fungerar det hyfsat, men det har inte gått denna vecka. Jag har känt av "mensvärk" och känt en ständig oro att det ska dra igång trots piller. Vad jag än klätt mig i har jag inte känt mig bekväm. Jag har känt hur var enda jävla kärringhormon i kroppen stört mig, äcklat mig och gett mig reaktioner som är "typiskt kvinnligt". Allt detta ihop med att vissa verkar tycka att det är roligt och/eller helt okay att tala om för mig att jag är kvinna, att jag skulle spara ut mitt hår, att jag borde klä mig annorlunda osv. DET ÄR INTE OKAY! Det är INGEN mer än jag som bestämmer om jag är kvinna eller man, hur jag ska ha mitt hår eller hur jag ska klä mig. Ber jag om en åsikt är det inte mer än rätt att svara ärligt, men jag har aldrig bett om en åsikt kring detta.
Jag tror verkligen inte att ni förstår hur ont det gör. Jag tror inte ni förstår hur ont det gör när ni gör er roliga över att ”jag vill vara kille”. Jag blir så obeskrivligt ledsen. För mig är inte detta roligt, för mig är detta smärtsamt. Det är BRUTALT smärtsamt!

Det ni SER är inte jag. Jag är något annat inombords och min högsta önskan är att det en dag ska SYNAS vem jag är. Jag önskar så hårt att JAG en dag ska kunna stå framför spegeln och se det jag ser och känner i huvudet. Resan är svår, jobbig och skrämmande. Att inte själv ha makten över att få bli den jag är och känner mig som är skrämmande. Att genomgå en utredning som tar allt från 1 år till hur lång tid som helst och i slutänden få ett nej, begriper ni rädslan? Jag kan inte göra ett skit! Hela jag, hela mitt liv ligger i någon annans händer.

Mitt i detta helvete känner jag en extrem ensamhet, ensamhet i att ingen förstår och att jag själv inte förstår alla gånger.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt att jag inte ler, att jag inte orkar skratta, skämta och vara rolig. Jag ber om ursäkt att jag ibland är fåordig och kort i mina svar, men jag har verkligen ingen energin. Krama mig, håll om mig, fråga hur jag mår, använd rätt namn, använd rätt pronomen (HAN)... men snälla, håna mig inte. Håna inte min smärta!

/ Nim <3