Så, då har min process äntligen börjat. En process som kommer ta minst 1 år, men mest troligt 1 ½-2 år innan ev. hormonbehandling (testosteron) och/eller operationer kommer ske. Detta med hormoner och operationer är inget jag i dagsläget är 100% säker på om jag vill och det är bland annat därför som alla dessa fantastiska människor som gör dessa utredningar finns.

Mötet var oerhört givande och kvinnan jag träffade var riktigt bra. Vad exakt vi pratade om går jag inte in så nära på då endel av det är privat, men jag fick mycket info om hur utredningen kommer se ut, vad som kommer hända osv. I november kommer troligen min nästa tid och då till en läkare. Vad hen skulle göra minns jag inte riktigt, men prata var det i alla fall. Vi pratade också om olika metoder för att uppnå en önskad förändring av det jag anser jobbigast kroppsligt, t.ex röst, bröst och menstruation. Efter mötet kände jag mig så otroligt lättad. Lättad över förståelsen och de stora chanserna att äntligen bli den jag känner mig som.

 

Klicka på bilden för att se en mall på hur utredningen kommer gå till och vad för personer jag EVENTUELT kommer träffa på. Det var introduktionssamtal jag var på den 27/8 och i mitt fall träffade jag en psykolog. Denna lapp får det att se lätt ut, men som jag skrev, detta tar ca 1 ½ – 2 år. Vägen till ev. behandling är lång, jobbig, svår och påfrestande. Jag kommer behöva stöttning, tröst, förståelse och en jävla massa kärlek och som jag ser det idag finns nog bara en som inte riktigt kan/vill/orkar(?) ge mig det och en viss, om än mycket mycket liten förståelse finns, men fruktansvärt jobbigt är det onekligen. Trots det är jag så oerhört lyckligt lottad. Jag har vänner, familj och bekanta som verkligen finns där. Jag älskar er allihop! 

Ni som har mig som vän på facebook har med all säkerhet inte missat att jag inte enbart var på möte. Hehe.. Nej då, jag körde ner redan dagen innan och då enbart av den anledningen att mötet var lagt så tidigt på förmiddagen. Jag och Sofie (som åkte ända från Lindesberg för att vara med mig) bodde första natten på ett hotell i Lerum. På kvällen blev det mat på Jensens böfhus i Göteborg och ja, det funkar någorlunda för en vegetarian också. På morgonen åt vi en helt okay hotellfrukost, checkade ut, parkerade min bil på en pendelparkering i Lerum för att jag vägrar köra inne i Göteborg, drog på möte i Alingsås och sedan in till Göteborg för shopping, lunch med världens bästa Tua och Liseberg. Vädret ville inte riktigt vara på vår sida först, men till slut tittade solen fram och då skyndade vi oss mot Liseberg. Väl på där blev vi som små barn! Det var knappt några köer alls och vi slog båda fast att Helix är den absolut bästa och roligaste karusellen vi någonsin åkt. Vi åkte den 5 eller 6 gånger. Virvelvinden var sämst trots att Harry Potter musik spelades under åkturen. Meningen var att vi efter Liseberg skulle åka hem, jag till Hagfors och hon till Lindesberg, men vi insåg att detta inte riktigt skulle fungera så vi bokade en natt på ett mini-hotell in i stan. Riktigt skönt förutom att alla mina kläder, min necessär och mobilladdare låg i min bil i Lerum. Nåja, jag överlevde, men jag kan säga att jag inte kände mig helt fräsch på morgonen. Att jag fick möjligheten att tillbringa dessa dagar med Sofie i Göteborg och på Liseberg var guld värt. Det fick mig att känna mig mindre nervös och skräckslagen inför mötet och jag hade någon att prata med. Tack!

Förresten, om ni någon gång parkerar i ett perkeringshus som har 7 våningar eller mer, se till att memorera vilken våning ni parkerat på. Memorera också från vilken hiss ni åkte! Att leta bil är inte den roligaste sysslan. ;)

Avslutningsvis vill jag säga att har ni frågor, funderingar eller annat så tveka inte att fråga. Var inte rädda för att ni uttrycker er klumpigt eller fråga frågor som jag skulle ta illa upp av. Det är genom att fråga man lär sig och förstår bättre. Det spelar heller ingen roll vilken typ av relation eller inte relation vi har. FRÅGA och LÄR!


Just det, höll ju på att glömma. Sista augusti har jag möte med Arbetsförmedlingen. Jag kommer troligen bli utslängd helt och då helt utan ersättning i väntan på att försäkringskassan ska ta beslut om 50% aktivitetsersättning. Handläggningstiden är ca 3-4 månader. Det finns en liten chans att jag får vara inskriven på 50% i väntan på beslut och då också få 50% aktivitetsstöd, men det är knappt att jag klarar hyran på den summan. Alltid är det något! suck...
och nej, jag är inte berättigad socialbidrag då de går tillbaka 3 månader i tiden och kolla på inkomsten och jag har levt över normen med några hundra varje månad. Byråkratin kan dra dit solen aldrig lyser!

Tack å hej // Nim

Behöver skriva av mig lite och vill i förväg ursäkta ev. fel i texten då jag skriver detta inlägg med mobilen.

Först och främst, jag har en tid till Alingsås. Redan om en vecka (27 aug) ska jag på mitt första möte med en psykolog. Jag är förväntansfull och överlycklig, men samtidigt så jävla rädd, nervös och panikslagen. Jag vet fortfarande inte vem jag ska ta med mig, de jag frågat och helst vill ha med jobbar eller har annat planerat. Sedan alla dessa panik-tankar.... Tänk om de säger att de inte kommer hjälpa mig vidare? Tänk om jag inte blir nöjd med "resultatet"? Tänk om jag inte kan får hjälp med det mest jobbiga? Det är total panik av känslor och tankar. Jag orkar inte äta, jag orkar inte laga mat, jag orkar inte städa jag diska som jag brukar... Oron och paniken ökar för att jag inte äter och jag blir stressad av att inte ha det städat och fint hemma. Jävla onda cirkel!

Denna månad har enbart varit stressig och fylld med jävelskap. Försäkringskassan jävlas, arbetsförmedlingen lika så. Bråk, svek och fan och hans moster. Jag har åtminstone orkat skrapa ihop alla papper till försäkringskassan, trots semester och helt störda öppettider på alla ställen. Allt detta helt själv, vilket jag är riktigt stolt över, men mentalt är jag helt utmattad. Vad arbetsförmedlingen tar för beslut ang min praktik, min ersättning och ekonomi vet jag inte för än den 28 e augusti... Risken finns att jag blir helt utan ersättning i 3-4 månader. PANIK!
Känslolivet är helt ur balans, jag vill stänga av mig helt. Jag har så många människor runt mig som bryr sig och finns där, men ändå känner jag en sådan enorm ensamhet. Jag känner mig så jävla liten, svag och otrygg... Jag vill bara krypa ihop till en boll och helt sluta tänka, jag vill känna värme och trygghet. Vem är jag och vem kommer jag bli?

Jag orkar inte ens sätta ord på det kaos som just nu rör sig i mitt huvud. Det är jobbigt att överhuvudtaget existera, och nej, jag menar det INTE som att jag funderar på självmord. Jag vill inget hellre än att leva, men ibland är det för mycket och ibland gör det för ont!

/Nim