Ibland orkar jag inte hantera grejen att jag är transperson. Snacket, tankarna, känslorna, rädslan, oron. Ibland önskar jag att jag kunde ta bort det. Att jag skulle kunna se att jag kunde fortsätta leva i den kropp jag har idag, men det kan jag inte. Jag vill bara vara jag, nu direkt. Slippa utredning, slippa förklara, slippa stå upp för att jag faktiskt är en kille, slippa påminna om namn och pronomen, slippa leva i fel kropp, slippa ömma bröst, slippa PMS. Jag vill inget hellre än att börja med testosteron, händer inte det kommer jag gå under.

Jag är livrädd att jag aldrig kommer bli accepterad som kille, att jag aldrig kommer passa in någonstans. Att jag aldrig kommer våga använda ”rätt” toalett och/eller omklädningsrum. Att jag alltid kommer få förklara mig. Kommer jag någonsin kunna träffa nya accepterande människor? Kommer någon någonsin vilja leva ihop med mig?
Jag vill inte bli behandlad som en kvinna, tilltalad som en kvinna för jag är ingen kvinna. Jag mår piss över hela grejen, jag vill att det ska vara över... Somna och vakna upp när jag har en kropp jag kan tycka är rätt, vakna när allt inte är nytt för alla längre.

Vissa dagar har jag sådan dysfori att jag inte vill träffa en enda människa, bara sitta inne och inte visa mig för någon. Hela jag känns så fel, utseende, röst... allt!

Det känns fruktansvärt ensamt, ensamt att inte ha någon att vända sig till som förstår och upplever det samma. Någon som kan lugna en, någon som förstår frustrationen, irritationen och uppgivenheten. Någon som kan säga att alla dessa känslor, tankar och rädslor kommer försvinna med tiden.

Ber om ursäkt för ett sådant deprimerande inlägg, men ibland orkar jag helt enkelt inte vara och känna mig positiv. Jag orkar inte tänka på det, leva med det, kämpa för det, prata om det. Hjärnan kokar över! 

/ Nim <3

Är precis hemkommen och där med helt slut i huvudet, men jag ska försöka göra ett så bra inlägg som möjligt.

Resan ner till Alingsås gick bra och som vanligt när jag och Shabina är ute på roadtrip har vi nästan för roligt. Vi var framme i god tid, vilket var skönt.

Fösta mötet var med läkare, Shabina var med in. Vi pratade om allt möjligt, men fokus var på hur jag var som liten, hur jag upplevde puberteten, sexuell läggning och vad jag tycker om sex. Vi pratade också om vad testosteron har för effekt på kroppen, vad som händer i och utanpå, vad som är bestående om jag skulle välja att avbryta med testo efter en tid. Och för den orolige, min personlighet kommer INTE att förändras ALLS, men i början kommer humöret kunna vara svajigt och jag lär bli ännu lättretligare än vad jag är idag, men vilken kille i puberteten blir inte det? Vi tog även upp sjukdomar i släkten samt min rädsla för nålar. Mitt problem med att gå upp i vikt pratade vi en del om, vilket jag kommer behöva göra innan jag börjar med testo. Penisar var också något vi pratade om, det var intressant. Mötet tog ca 1 timme och 45 min, kändes som 30 minuter.

Andra mötet var med socionom, där fick inte Shabina följa med in. Vi pratade lite om alkoholvanor i början, men mest var det om släkt, familj, vänner och relationer. Jag fick skriva vem/vilka som står mig närmast, berätta om vilka de är, hur vi träffats och vilken typ av relation. Fick berätta mycket om uppväxt och relationen till mamma och pappa. Fick också berätta lite extra om dem båda, hur de är, hur de vuxit upp osv. Detta möte tog ca 1,5 timme.
Nästa gång ska vi prata mycket sex, känsla och sådant, ser INTE fram emot det, men jag gör vad som krävs. Utredningen är igång och nästa tid blir preliminärt redan 11 februari, den kan komma att ändras för att passa ihop det med psykologen samma dag.

Som ni märker skriver jag ingenting om vad jag svarade och anledningen är enkel, det är privat och mycket är väldigt känsligt. Skulle någon av er läsare undra eller vara nyfikna så svarar jag mer än gärna på frågor, men så här i en blogg känns det inte bekvämt. Ja, jag svarar på privata frågor, men frågar ni ska ni vara beredda på ärliga, känsliga och kanske ev. pinsamma svar.

Efter mötena körde vi vidare ner till Göteborg, japp, jag körde själv. Var nervös som fan över att köra inne i centrum och självklart körde jag fel, men det löste sig och det gick hur bra som helst. Kände mig riktigt stolt. Väl framme checkade vi in på hotellet och som vanligt när jag bokar blir det galet. Jag trodde jag hade bokat ett rum med två enkelsängar, men icke. Det fanns bara en dubbelsäng så vi fick helt enkelt dela, tur att det hänt tidigare. Haha! Sängen var mjuk och skön, men ostabil. När man vände på sig svajade hela sängen. Frukosten var där emot perfekt, inget att klaga på alls. Efter frukost och utcheckning stack vi till Nordstan och bara för att gick vi till Dressman (min drömbutik att köpa kläder från) för att se om det fans något plagg som en är i närheten av att passa mig... Vet ni? Deras skjortor XS, slim fit sitter som ett SMÄCK! Jag testade även en kavaj och den satt också riktigt bra. Jag var så obeskrivligt lycklig. Vi härjade runt en stund, vid 12 tog vi en liten fika och 13 lämnade vi Göteborg bakom oss. Det gick riktigt bra att köra och kände mig inte alls trött, konstigt nog.

Vet inte riktigt om detta inlägg blev som jag hade tänkt, men jag är trött och orkar inte riktigt tänka klart, men det viktigaste... UTREDNINGEN ÄR IGÅNG! 

Jag vill avsluta med att tacka Shabina för stödet och sällskapet. Det betyder något så extremt mycket att vi kan vara så otroligt bra och nära vänner trots allt. DU betyder verkligen allt för mig. Glöm inte att tacka gubben din för att jag fick låna dig. ;)
En massa miljoner tack till pappa som betalade hela resan och som dessutom var hundvakt till mig älskade Melisa. JAG ÄLSKAR DIG <3

Just det, försäkringskassan... Inget har hänt! Tror inte ens läkarutlåtandet kommit in ännu. Så inga pengar där ifrån ännu. HEJA!

Jag skriver igen efter nästa resa till Alingsås.

/Nim <3

Hur ska jag ens börja?

År 2015 har varit så fruktansvärt kaotiskt och känslomässigt påfrestande på många sätt. Det är omöjligt att få med allt.

Några minus med år 2015

• Jag har tillåtit mig själv att få en annan människa att känna mig värdelös, dum, korkad, ful och utnyttjad. Jag har gett fel människa allt för många chanser. Slösat för mycket tid och energi på någon som inte vågar finnas för mig.
  
  
• Jag har förvirrat många under året då jag sökt efter mitt rätta jag, min könsidentitet. 
  
  
• Gjort någon som betyder oerhört mycket för mig ledsen och besviken. Förlåt!
  
  
• Jag har bara varit till Alingsås en gång, hade hoppats på åtminstone två.
  
  
• Jag har legat i extrem ångest flera månader.
  
  
• Jag har blivit tvungen att börja äta antidepressiva varje dag samt ångestdämpande/lugnande vid behov.
  
  
• Ansökte om aktivitetsersättning sista augusti, det har fortfarande inte handlagts då läkaren ”glömt” skicka in läkarutlåtande.

Några plus med år 2015

• Jag och mitt EX har fått kontakt igen. Ingen av oss är intresserad av något annat än vänskap med varandra. Känns fint och jag behöver henne verkligen. Tack, och jag älskar dig <3
  
  
• Jag har fått kontakt med en helt fantastiskt fin Malmöbo som jag har som mål att träffa minst en gång under 2016, helst många fler. Han betyder enormt mycket för mig. Tack du underbara människa <3
  
  
• Jag har blivit så accepterad och respekterad som transperson av nära och kära. Aldrig kunnat drömma om deras fantastiska acceptans.
  
  
• Jag har blivit hundägare. En dröm sedan flera år. En adopterad, kastrerad tik från Spanien. Ras okänd, ålder ca 4. Världens bästa och finaste.
  
  
• Jag har varit på roadtrip med pappa i Norge hela TVÅ gånger i sommar. Äntligen sett den fina Trollstigen och mycket annat.
  
  
• Varit i Varberg med mor och syster. Vi fick uppleva deras första pride. Kramades med Mariette (från idol), och så såg vi Billy Idol live, grymt!
  
  
• Tillbringat mycket tid ute i naturen. Upptäckt roliga och spännande saker. Hittat nya vägar och trevliga platser.

------------------

Ju fler dagar och månader som gått under året har jag mer och mer insett att jag identifierar mig allt mer som kille. Jag ogillar att bli tilltalad gumman, tjejen, bruden och andra kvinnligt kodade ord. Jag känner mig inte längre som mina syskons syster, eller mina föräldrars dotter, jag är deras bror eller son. Detta har de faktiskt också insett och accepterat. De försöker verkligen säga rätt och det känns så jäkla underbart! Underbart att ha en sådan fantastiskt fin familj.

Trots all denna acceptans och förståelse bland familj, vänner och bekanta har jag under året känt mig mer fel än någonsin. Jag har börjat få väldig dysfori. Dysfori över att inte passera så som jag vill. Människor tar för givet att jag är en tjej pga mitt utseende, det gör ont. Jätteont! De få som inte tror att jag är en tjej tror istället att jag är en kille på 10 år vilket också känns förjävligt.

Det känns så orättvist, jobbigt och pinsamt att se ens kompisars småbröder växa upp, komma in i puberteten, målbrottet och bli män helt enkelt. Här sitter jag, 25 år gammal och har genomgått en pubertet, men helt fel! Jag kommer som 26, eller 27 åring genomgå ännu en pubertet. Pubertet nummer två. Det är fruktansvärt skrämmande, jobbigt och pinsamt, men samtidigt något jag längtar efter, något som borde ha skett för ca 10 år sedan. Det är så förbannat plågsamt att inte bli sedd som den man är och känner sig som.

Den 13 januari åker jag och Shabina (mitt EX) ner till Alingsås för andra mötet. Denna gång med läkare. Jag tror och hoppas att min utredning kommer att starta efter att de har haft någon typ av bedömning. Så någon gång i vår hoppas jag att utredningen drar igång på riktigt. Vi åker ner den 13e, går på möte sedan drar vi ner till Göteborg för att övernatta en natt på hotell och känna lite storstadspuls. Ser fram emot det väldigt mycket och det känns så fint att hon vill vara med på min resa. Att hon stöttar mig och alltid finns för mig.

Ang. aktivitetsersättningen jag ansökte om hos försäkringskassan den 31 aug så har det ännu inte handlagts och detta pga. slarv i vården. Jag ansökte först om 50% och skickade in läkarutlåtande, men jag och handläggaren kom fram till att jag egentligen borde ansöka om 100%. Jag tog kontakt med läkaren igen och fick ett utlåtande skrivet, men det skickades aldrig in av honom trots uppgörelse. Till slut tog min handläggare på försäkringskassan kontakt med läkaren och satte upp en ny tid för ett nytt utlåtande, detta var den 7 dec. Läkarutlåtandet har ännu inte kommit in till försäkringskassan. Så just nu lever jag på socialbidrag och mina föräldrar.

Jag kommer uppdatera igen efter resan till Alingsås.

Och en påminnelse till alla er, jag heter Nim, jag är kille och mitt pronomen är inte längre hen utan HAN.

// Nim <3