Nu har resan startat och jag känner mig lycklig. Mötet gick bra och bemötandet var awesome. Jag gillade henne från första början.

Jag fick börja med att besvara en hel del frågor samt berätta om mig själv osv. Vilka frågor och vad jag sa kommer jag inte gå in på så speciellt noga då det inte är relevant för andra än mig själv. Jag fick bra information och hon visste vad hon pratade om. Tyvärr fick jag, som jag egentligen redan visste information om att i Sverige görs inga operationer i frisk vävnad, vilket innebär att jag inte kommer kunna få bort min livmoder. Det kändes riktigt hårt. Så det enda jag nu kan hoppas på är att de p-piller jag fått tar bort min mens. Om inte blir det nog smått panik och katastrof. Så håll tummarna kära vänner! 

Hon sa att jag egentligen uppfyller kraven för att hon ska kunna skicka en remiss till en klink i Uppsala, men hon sa också att hon inte trodde det skulle vara riktigt rätt väg för mig, just nu. I Uppsala vill de att man går hela vägen, alltså att jag helt och hållet ”måste” bli man. De och de flesta landsting har ännu inte förstått att det finns människor som inte är varken eller, utan ett ”mellanting”. Det är ju just det jag idag inte vet, så hon väntar med remiss och ser vad hon och landstinget på hemmaplan kan göra för mig. Första steget blir troligen logoped. Vi ska ses om 5-6 veckor igen.

Kort information, men tillräcklig.

// Nim <3

Sanningen om Nim

Jag har sällan, eller aldrig varit rädd för att säga vad jag tycker och tänker. Jag har inte låtit människor sätta sig på mig utan jag har alltid gått min egen väg. Jag har aldrig varit rädd för att våga stå för vem jag är och vad jag tror på, men nu… för första gången är jag illamående av rädsla. Enligt många är jag ibland för öppen med saker och ting, men saken är den att jag inte skäms över vem jag är. Fram tills nu…

Jag har alltid haft någon att luta mig tillbaka mot, men hur kommer detbli efter detta? Vem kommer ta emot mig? Kommer jag stå ensam idetta? Det här är utan tvekan det jobbigaste jag någonsin skrivit. Jag är så jävla rädd att förlora människor som betyder något, människor som jag känner att jag behöver, människor som jag så gärna vill ska vara en del av mitt liv.

Ni undrar säkert varför jag väljer att öppna mig på detta sätt när det uppenbarligen är så jobbigt… Jo, det ska jag tala om! Att gå och bära på något som detta tär, det tär mer än rädslan över att bli ensam. Jag står hellre ensam än att själv gå och grubbla och inte veta till vad eller vem jag ska vända mig. Jag skriver detta också i hopp om att folk ska förstå att detta inte är ett lätt steg. Att det jag går igenom gör brutalt ont!

Raka rör!
Jag råkar vara född fittbärare, men det innebär INTE att jag är kvinna. Ett scenario som faktiskt fick pallen att koka var när två personer satt och diskuterade hur vida jag var flicka, tjej, kvinna, dam… Istället för att fråga mig JAG ÄR INGET AV DET! JAG ÄR MÄNNISKA! Varför är det så viktigt att behöva säga att jag är kvinna? Vad är det som gör mig till kvinna? Är det mitt könsorgan, eller är det vad JAG anser mig vara?

Det är svårt att exakt svara på när detta började för det har egentligen följt mig hela livet utan att jag egentligen tänkt på det. När jag ser min egen spegelbild ser jag en mager kropp med en timglasmidja, höfter och två mycket små bröst. Jag har alltid haft komplex över min kropp, på högstadiet för mina nästan obefintliga bröst och min okvinnlighet. Jag försökte och försökte, men gick alltid tillbaka till mina huvtröjor och mjukisbyxor, där trivdes jag bäst även om drömmen om att se ut som de andra tjejerna alltid fanns. Jag har haft otaliga stilar, men jag har ständigt ramlat tillbaka in på herr/killavdelningen. Saken är den, att när jag tittar mig i spegeln idag så tittar jag i hopp om att se någon förändring. Jag vill inte se min timglasmidja, mina bröst, mina spinkiga armar eller mina höfter… Jag avskyr min spinkiga och faktiskt, kvinnliga kropp. Jag hör inte hemma i den. Min önskan är att ha en mindre kvinnlig kropp. Grövre kropp, rakare midja, inga bröst, mörkare röst och utan livmoder. Japp, ni läste rätt, jag vill verkligen inte ha min livmoder. Den är bara SKIT! Den kommer aldrig användas och det enda den ger mig är oönskad smärta och blödningar. Jag kommer aldrig kunna bära ett barn inom mig. Det känns helt onaturligt och fel. Skulle jag mot all förmodan vilja ha barn så kan någon annan bära barnet och/eller så finns adoption. Mina ägg kan dessutom sparas om jag skulle vilja ha biologiska barn. Lagen om surrogatmödraskap är på väg att ändras i Sverige.

För några månader sedan bestämde jag mig för att byta namn. Byta till något neutralt, något som inte direkt förknippas med det kön jag råkat födas med. Ingen mer än jag och min dåvarande flickvän visste att jag gick i de tankarna. En dag bara gjorde jag det och när pappret från skatteverket kom och namnet blivit godkänt kände jag sådan enorm lycka.
För ungefär ett år sedan köpte jag min första binder, eller ja, egentligen är det en sport-bh, men på mig fungerar den som en binder. Jag använder den ständigt under alla min kläder för att få en platt bröstkorg. Ja, för att dölja brösten helt enkelt. Sedan jag började använda binder har jag fått ett så mycket bättre självförtroende. Det är svårt att förklara känslan, men allt känns bara så rätt och bekvämt.

Nu till den, för mig, jobbigaste delen… 
Jag har i närmare ett års tid gått och funderat ”vill jag vara kille?”, men saken är den att nej det vill jag nog inte. Eller förresten, jag vet faktiskt inte, egentligen. Ärligt talat…. JAG VET INTE! Hur vet man?

Jag har läst mycket om detta. Operationer, testosteron osv. Osv., men vem skulle hjälpa mig? Vem skulle stötta mig? Vem skulle finnas med mig hela vägen? Vem skulle hjälpa mig att ta reda på vad jag egentligen vill? Vilka av de jag älskar runt mig skulle försvinna, vilka skulle stanna? Vilka skulle acceptera mig? Tyvärr är det nog så att dessa tankar faktiskt börjar gnaga på måendet vare sig jag vill eller inte. Tänk om det är en fas, en fas som går över? Tänk om det inte är det?

Nej, kära ni… Jag har inte pratat med någon om detta. Jag har avfärdat frågor som ”Du kanske vill bli kille” med, ”nej. Jag vill bara vara jag”. Jag erkänner fortfarande inte för mig själv att dessa tankar faktiskt finns. Jag försöker hela tiden avfärda dem med annat och ”lugna” mig med att det bara är en fas. Jag vågar liksom inte! Jag vet faktiskt inte vem eller vad jag är, eller vill vara… Jag platsar varken i ”kvinnofacket” eller i ”mansfacket”. Jag är jag, men samtidigt ingen eller inget… Orden “jag är transsexuell kille”, jag kan inte ens säga dem, det känns så främmande, så långt borta, så konstigt…. Men tänkt om det trots allt är det jag är? HUR FAN VET MAN?

Förlåt! Verkligen förlåt för det jag nu ställt till med. Förlåt för att jag gör dig besviken, ledsen och illa till mods… Det är absolut inte min mening, men jag har inte valt att känna som jag gör.

Mitt namn är NIM och från och med nu är mitt pronomen HEN och ingenting annat! Det okay att glömma bort sig, men försök, snälla försök. Om du inte kan använda hen/henom/hen så låt bli att köna mig överhuvudtaget.
Jag kommer behöva sjuhelvetes mycket stöttning och hjälp på min resa jag nu kommer att göra. Om du redan nu vet att detta är något du aldrig kommer kunna förstå, stötta eller acceptera så är det ditt val! Jag vill inte ha dig i mitt liv om du inte försöker och är där för MIG.

Jag förstår att många av er behöver tid att vänja sig, det behöver jag också. Jag förstår också att många frågor och funderingar kommer dyka upp och snälla ni fråga gärna. Jag kommer svara så gott jag kan. Mycket info finns också på http://transformering.se/ 

Tack för att du läste!

// Nim <3