Behöver skriva av mig lite och vill i förväg ursäkta ev. fel i texten då jag skriver detta inlägg med mobilen.

Först och främst, jag har en tid till Alingsås. Redan om en vecka (27 aug) ska jag på mitt första möte med en psykolog. Jag är förväntansfull och överlycklig, men samtidigt så jävla rädd, nervös och panikslagen. Jag vet fortfarande inte vem jag ska ta med mig, de jag frågat och helst vill ha med jobbar eller har annat planerat. Sedan alla dessa panik-tankar.... Tänk om de säger att de inte kommer hjälpa mig vidare? Tänk om jag inte blir nöjd med "resultatet"? Tänk om jag inte kan får hjälp med det mest jobbiga? Det är total panik av känslor och tankar. Jag orkar inte äta, jag orkar inte laga mat, jag orkar inte städa jag diska som jag brukar... Oron och paniken ökar för att jag inte äter och jag blir stressad av att inte ha det städat och fint hemma. Jävla onda cirkel!

Denna månad har enbart varit stressig och fylld med jävelskap. Försäkringskassan jävlas, arbetsförmedlingen lika så. Bråk, svek och fan och hans moster. Jag har åtminstone orkat skrapa ihop alla papper till försäkringskassan, trots semester och helt störda öppettider på alla ställen. Allt detta helt själv, vilket jag är riktigt stolt över, men mentalt är jag helt utmattad. Vad arbetsförmedlingen tar för beslut ang min praktik, min ersättning och ekonomi vet jag inte för än den 28 e augusti... Risken finns att jag blir helt utan ersättning i 3-4 månader. PANIK!
Känslolivet är helt ur balans, jag vill stänga av mig helt. Jag har så många människor runt mig som bryr sig och finns där, men ändå känner jag en sådan enorm ensamhet. Jag känner mig så jävla liten, svag och otrygg... Jag vill bara krypa ihop till en boll och helt sluta tänka, jag vill känna värme och trygghet. Vem är jag och vem kommer jag bli?

Jag orkar inte ens sätta ord på det kaos som just nu rör sig i mitt huvud. Det är jobbigt att överhuvudtaget existera, och nej, jag menar det INTE som att jag funderar på självmord. Jag vill inget hellre än att leva, men ibland är det för mycket och ibland gör det för ont!

/Nim

Jag borde egentligen börja med att be om ursäkt för att jag inte uppdaterat bloggen på ett halvår, men det orkar jag inte. Så.... istället säger jag att jag haft en helt fantastisk sommar till att börja med. Fantastiska resor, vandringar och naturäve...

Ber om ursäkt för att det inte blev något inlägg senast jag var till Alingsås, men det är inte mycket att säga om mötena mer än att mamma var med sist och pappa denna gång. Så nu är anhörigsamtal avklarat. Båda fick ungefär samma frågor. Hur jag vari...

Ja då var möte nummer fyra avklarat. Denna gång med socionom och som det verkar kommer det vara socionom jag kommer gå till en tid framöver. Vi pratade om min skolgång, från 0 till gymnasiet och folkhögskolan. Hur jag var, vad jag hade för vänner, hu...

Ibland orkar jag inte hantera grejen att jag är transperson. Snacket, tankarna, känslorna, rädslan, oron. Ibland önskar jag att jag kunde ta bort det. Att jag skulle kunna se att jag kunde fortsätta leva i den kropp jag har idag, men det kan jag inte...

Är precis hemkommen och där med helt slut i huvudet, men jag ska försöka göra ett så bra inlägg som möjligt.   Resan ner till Alingsås gick bra och som vanligt när jag och Shabina är ute på roadtrip har vi nästan för roligt. Vi var framme i god t...