Jag borde egentligen börja med att be om ursäkt för att jag inte uppdaterat bloggen på ett halvår, men det orkar jag inte. Så.... istället säger jag att jag haft en helt fantastisk sommar till att börja med. Fantastiska resor, vandringar och naturäventyr. Bästa sommaren på flera år.

och nu till det denna blogg faktiskt handlar om, min resa som transperson. Under sommaren hade jag uppehåll någon månad från utredning p.g.a semester. Innan sommaren blev jag klar hos socialpedagogen. Mötena med socialpedagogen var fruktansvärt krävande psykiskt. Jag fick blotta hela mitt inre. Fick svara på de mest bisarra och privata frågor. Sexfantasier, hur jag onanerar, hur ofta, hur jag har sex osv. osv. HEMSKT! Kändes ibland som att det samlades material till någon form av porrfilm eller material att onanera till. Det har INGETING med min könsidentitet att göra. När jag ifrågasatte så var det visst relevant då det tydligen hänger ihop, men jag, inklusive många andra transpersoner håller definitivt inte med och vem vet det bäst? Vi, eller någon hetero cis-människa? Sex ser olika ut för ALLA vare sig en är man, kvinna, båda eller inget av det.

Nåja, nog om det... Nu går jag hos psykolog, igår (5 okt) var andra gången. Vid ett tillfälle under första mötet fick jag frågan hur jag har tänkt kring nedre kirurgi (skapa en penis). Jag är osäker, då dagens metoder inte är tillräckligt bra. Det finns flera olika metoder, och vi pratade om dem, vad jag känner är viktigaste funktionen/funktionerna. Är det att kunna pissa med den? Kunna penetrera med den? Kunna få erektion? Ha känsel i den? Passera i omklädningsrum? Etc. Hur jag tänker och vilken metod som ev skulle passa mig bäst håller jag för mig själv då jag känner att mitt könsorgan är mitt och ingen annans. Det jag kan säga är att en nedre kirurgi är inte vad som ligger som prio ett. Prio 1 är testosteron. Gårdagens möte gick vi mest bara igenom det formulär jag fyllde i vid första mötet. Fick lite frågor kring hur mina bröst ser ut inför ev. operation och så fick jag veta att detta troligen var det sista mötet hos psykologen innan diagnos sätts. Ska till läkaren den 18e oktober och det blir förhoppningsvis sista! ÄNTLIGEN ÄR DENNA JÄVLA RESA SNART ÖVER! ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN!!!

Ett stort tack till bästa Sofie som åkte med mig igår, det var verkligen trevligt att äntligen ses efter alla dessa månader! Som vanligt massor av skratt och konstigheter. Älskar dig som fan, måste ses snart igen <3

Ber om ursäkt för att det inte blev något inlägg senast jag var till Alingsås, men det är inte mycket att säga om mötena mer än att mamma var med sist och pappa denna gång. Så nu är anhörigsamtal avklarat. Båda fick ungefär samma frågor. Hur jag varit under min uppväxt var fokuset helt enkelt. Ja, och så fick de tala om hur det kändes och vad de tänkte när jag bytte namn och kom ut som transperson.
Troligen blir 19 maj sista gången hos socionomen och sedan är det väntetid till psykologen i några månader, känns förjävligt.
Jag flyter mest bara med just nu, försöker få dagarna att gå. Måendet är inte helt stabilt, men det är ingen ångest åtminstone. Glömde medicin en dag, viket jag upptäckte när ångesten kröp fram dagen efter. Så nu vet jag att jag inte kan sluta med mina antidepressiva i alla fall. Ingen ångest så länge jag sköter och kommer ihåg tabletten.

Jag har hör och häpnad börjat umgås med en mycket trevlig människa, som likt som jag har hund, älskar naturen, gamla övergivna hus, och upptäcksfärder. Jag har så oerhört svårt med att dels få kontakt med någon och sedan även klicka med personer, det känns lika konstigt, förvirrat och jäkligt bra så fort det händer. Våra hundar har också klickat, de leker, busar, äter och dricker tillsammans. Helt fantastiskt att se dem.

En annan kul grej som jag bara måste berätta... V29 och 30 har jag och pappsen hyrt en husbil som vi ska åka med till Trondheim, Lofoten, Nordkap och sedan finska sidan hemåt, en resa på ungefär 400-450 mil. Det ska bli så jäkla spännade och fantastiskt! Dessvärre blev jag tvungen att flytta på en planerad fjällvandring i norra Jämtland, men som det ser ut kan det bli fler grupper och där med en annan vecka, får se hur jag ska göra med det. Resan i Norge lär ju inte bli gratis direkt.

Nu börjar det även bli dags för premiärturen i tält.. Och faktiskt, det ligger ett tält på posten och väntar på mig. Ett relativt billigt som jag tänkte håller denna säsongen för att se hur både jag och Melisa gillar tält. Får ev bli ett dyrare till nästa år om inte detta skulle hålla.

Åter igen så vill jag påminna om pronomen. Han, honom, hans osv. osv. Jag är kille, man, pojke, gubbe och vill bli nämd där efter. Det är ingen katastrof om eller när det blir fel, men försöka kan alla. En sak till, jag är Melisas husse, inte matte.
Enormt jäkla mycket kärlek till er som försöker, respekterar och accepterar, det är ovärderligt.

Detta inlägg är skrivet i sängen med mobilen så ursäkta ev fel.
/Nim <3

Ja då var möte nummer fyra avklarat. Denna gång med socionom och som det verkar kommer det vara socionom jag kommer gå till en tid framöver. Vi pratade om min skolgång, från 0 till gymnasiet och folkhögskolan. Hur jag var, vad jag hade för vänner, hur jag lekte, hur jag sågs av andra osv. Vi pratade också om hur jag ser på sex, vad jag känner, om jag varit med både killar och tjejer, vad som kändes bäst, om och/eller hur ofta jag onanerar osv. osv. Inte alls pinsamt, men ganska jobbigt. Vi kom intressant fram till att jag är demisexuell, vilket snabbt kan förklaras såhär:

”En person som är demisexuell kan inte känna sexuell attraktion för någon innan det finns ett känslomässigt band. Dvs en demisexuell kan inte känna sig sexuellt upphetsad för en främling, porr eller någon de just träffat utan måste bli känslomässigt bunden till personen först. En demisexuell sätter alltså personlighet före allt annat när det gäller förhållanden.”
Mötet var energikrävande, men det kändes ändå väldigt bra efteråt. Jag frågade hur länge denna utredning kommer pågå, minst 1,5 år, kanske 2. Det kändes jobbigt att höra då jag verkligen hoppats på att det skulle få snabbare och hur fan ska jag ha råd att åka? Men det får lösa sig helt enkelt.
Nästa gång jag ska dit blir 17 mars och då blir det möte med en anhörig, vilket blir mamma. Fick tid sent på eftermiddagen så vi bestämde att det får bli en natt i Göteborg efteråt.

Efter mötet blev det som jag önskade mat på MAX och i Skara ett besök på jula och djurbutik. Blev en leksak och massor med godis till Melisa. Leksaken är hennes nya favorit. Leker som en tok med den.

En uppdatering ang mitt aktivitetsstöd också, jag kommer troligen få besked nästa vecka, ÄNTLIGEN! Men är nervös som fan att det inte kommer gå igenom.

Det var en liten uppdatering och nej, vad jag säger på mötena kommer jag som sagt inte skriva ut i bloggen då det inte är viktigt eller ens angår alla, men är det något du undrar är du mer än välkommen att fråga.

/Nim <3

Ibland orkar jag inte hantera grejen att jag är transperson. Snacket, tankarna, känslorna, rädslan, oron. Ibland önskar jag att jag kunde ta bort det. Att jag skulle kunna se att jag kunde fortsätta leva i den kropp jag har idag, men det kan jag inte. Jag vill bara vara jag, nu direkt. Slippa utredning, slippa förklara, slippa stå upp för att jag faktiskt är en kille, slippa påminna om namn och pronomen, slippa leva i fel kropp, slippa ömma bröst, slippa PMS. Jag vill inget hellre än att börja med testosteron, händer inte det kommer jag gå under.

Jag är livrädd att jag aldrig kommer bli accepterad som kille, att jag aldrig kommer passa in någonstans. Att jag aldrig kommer våga använda ”rätt” toalett och/eller omklädningsrum. Att jag alltid kommer få förklara mig. Kommer jag någonsin kunna träffa nya accepterande människor? Kommer någon någonsin vilja leva ihop med mig?
Jag vill inte bli behandlad som en kvinna, tilltalad som en kvinna för jag är ingen kvinna. Jag mår piss över hela grejen, jag vill att det ska vara över... Somna och vakna upp när jag har en kropp jag kan tycka är rätt, vakna när allt inte är nytt för alla längre.

Vissa dagar har jag sådan dysfori att jag inte vill träffa en enda människa, bara sitta inne och inte visa mig för någon. Hela jag känns så fel, utseende, röst... allt!

Det känns fruktansvärt ensamt, ensamt att inte ha någon att vända sig till som förstår och upplever det samma. Någon som kan lugna en, någon som förstår frustrationen, irritationen och uppgivenheten. Någon som kan säga att alla dessa känslor, tankar och rädslor kommer försvinna med tiden.

Ber om ursäkt för ett sådant deprimerande inlägg, men ibland orkar jag helt enkelt inte vara och känna mig positiv. Jag orkar inte tänka på det, leva med det, kämpa för det, prata om det. Hjärnan kokar över! 

/ Nim <3

Är precis hemkommen och där med helt slut i huvudet, men jag ska försöka göra ett så bra inlägg som möjligt.

Resan ner till Alingsås gick bra och som vanligt när jag och Shabina är ute på roadtrip har vi nästan för roligt. Vi var framme i god tid, vilket var skönt.

Fösta mötet var med läkare, Shabina var med in. Vi pratade om allt möjligt, men fokus var på hur jag var som liten, hur jag upplevde puberteten, sexuell läggning och vad jag tycker om sex. Vi pratade också om vad testosteron har för effekt på kroppen, vad som händer i och utanpå, vad som är bestående om jag skulle välja att avbryta med testo efter en tid. Och för den orolige, min personlighet kommer INTE att förändras ALLS, men i början kommer humöret kunna vara svajigt och jag lär bli ännu lättretligare än vad jag är idag, men vilken kille i puberteten blir inte det? Vi tog även upp sjukdomar i släkten samt min rädsla för nålar. Mitt problem med att gå upp i vikt pratade vi en del om, vilket jag kommer behöva göra innan jag börjar med testo. Penisar var också något vi pratade om, det var intressant. Mötet tog ca 1 timme och 45 min, kändes som 30 minuter.

Andra mötet var med socionom, där fick inte Shabina följa med in. Vi pratade lite om alkoholvanor i början, men mest var det om släkt, familj, vänner och relationer. Jag fick skriva vem/vilka som står mig närmast, berätta om vilka de är, hur vi träffats och vilken typ av relation. Fick berätta mycket om uppväxt och relationen till mamma och pappa. Fick också berätta lite extra om dem båda, hur de är, hur de vuxit upp osv. Detta möte tog ca 1,5 timme.
Nästa gång ska vi prata mycket sex, känsla och sådant, ser INTE fram emot det, men jag gör vad som krävs. Utredningen är igång och nästa tid blir preliminärt redan 11 februari, den kan komma att ändras för att passa ihop det med psykologen samma dag.

Som ni märker skriver jag ingenting om vad jag svarade och anledningen är enkel, det är privat och mycket är väldigt känsligt. Skulle någon av er läsare undra eller vara nyfikna så svarar jag mer än gärna på frågor, men så här i en blogg känns det inte bekvämt. Ja, jag svarar på privata frågor, men frågar ni ska ni vara beredda på ärliga, känsliga och kanske ev. pinsamma svar.

Efter mötena körde vi vidare ner till Göteborg, japp, jag körde själv. Var nervös som fan över att köra inne i centrum och självklart körde jag fel, men det löste sig och det gick hur bra som helst. Kände mig riktigt stolt. Väl framme checkade vi in på hotellet och som vanligt när jag bokar blir det galet. Jag trodde jag hade bokat ett rum med två enkelsängar, men icke. Det fanns bara en dubbelsäng så vi fick helt enkelt dela, tur att det hänt tidigare. Haha! Sängen var mjuk och skön, men ostabil. När man vände på sig svajade hela sängen. Frukosten var där emot perfekt, inget att klaga på alls. Efter frukost och utcheckning stack vi till Nordstan och bara för att gick vi till Dressman (min drömbutik att köpa kläder från) för att se om det fans något plagg som en är i närheten av att passa mig... Vet ni? Deras skjortor XS, slim fit sitter som ett SMÄCK! Jag testade även en kavaj och den satt också riktigt bra. Jag var så obeskrivligt lycklig. Vi härjade runt en stund, vid 12 tog vi en liten fika och 13 lämnade vi Göteborg bakom oss. Det gick riktigt bra att köra och kände mig inte alls trött, konstigt nog.

Vet inte riktigt om detta inlägg blev som jag hade tänkt, men jag är trött och orkar inte riktigt tänka klart, men det viktigaste... UTREDNINGEN ÄR IGÅNG! 

Jag vill avsluta med att tacka Shabina för stödet och sällskapet. Det betyder något så extremt mycket att vi kan vara så otroligt bra och nära vänner trots allt. DU betyder verkligen allt för mig. Glöm inte att tacka gubben din för att jag fick låna dig. ;)
En massa miljoner tack till pappa som betalade hela resan och som dessutom var hundvakt till mig älskade Melisa. JAG ÄLSKAR DIG <3

Just det, försäkringskassan... Inget har hänt! Tror inte ens läkarutlåtandet kommit in ännu. Så inga pengar där ifrån ännu. HEJA!

Jag skriver igen efter nästa resa till Alingsås.

/Nim <3

Hur ska jag ens börja?

År 2015 har varit så fruktansvärt kaotiskt och känslomässigt påfrestande på många sätt. Det är omöjligt att få med allt.

Några minus med år 2015

• Jag har tillåtit mig själv att få en annan människa att känna mig värdelös, dum, korkad, ful och utnyttjad. Jag har gett fel människa allt för många chanser. Slösat för mycket tid och energi på någon som inte vågar finnas för mig.
  
  
• Jag har förvirrat många under året då jag sökt efter mitt rätta jag, min könsidentitet. 
  
  
• Gjort någon som betyder oerhört mycket för mig ledsen och besviken. Förlåt!
  
  
• Jag har bara varit till Alingsås en gång, hade hoppats på åtminstone två.
  
  
• Jag har legat i extrem ångest flera månader.
  
  
• Jag har blivit tvungen att börja äta antidepressiva varje dag samt ångestdämpande/lugnande vid behov.
  
  
• Ansökte om aktivitetsersättning sista augusti, det har fortfarande inte handlagts då läkaren ”glömt” skicka in läkarutlåtande.

Några plus med år 2015

• Jag och mitt EX har fått kontakt igen. Ingen av oss är intresserad av något annat än vänskap med varandra. Känns fint och jag behöver henne verkligen. Tack, och jag älskar dig <3
  
  
• Jag har fått kontakt med en helt fantastiskt fin Malmöbo som jag har som mål att träffa minst en gång under 2016, helst många fler. Han betyder enormt mycket för mig. Tack du underbara människa <3
  
  
• Jag har blivit så accepterad och respekterad som transperson av nära och kära. Aldrig kunnat drömma om deras fantastiska acceptans.
  
  
• Jag har blivit hundägare. En dröm sedan flera år. En adopterad, kastrerad tik från Spanien. Ras okänd, ålder ca 4. Världens bästa och finaste.
  
  
• Jag har varit på roadtrip med pappa i Norge hela TVÅ gånger i sommar. Äntligen sett den fina Trollstigen och mycket annat.
  
  
• Varit i Varberg med mor och syster. Vi fick uppleva deras första pride. Kramades med Mariette (från idol), och så såg vi Billy Idol live, grymt!
  
  
• Tillbringat mycket tid ute i naturen. Upptäckt roliga och spännande saker. Hittat nya vägar och trevliga platser.

------------------

Ju fler dagar och månader som gått under året har jag mer och mer insett att jag identifierar mig allt mer som kille. Jag ogillar att bli tilltalad gumman, tjejen, bruden och andra kvinnligt kodade ord. Jag känner mig inte längre som mina syskons syster, eller mina föräldrars dotter, jag är deras bror eller son. Detta har de faktiskt också insett och accepterat. De försöker verkligen säga rätt och det känns så jäkla underbart! Underbart att ha en sådan fantastiskt fin familj.

Trots all denna acceptans och förståelse bland familj, vänner och bekanta har jag under året känt mig mer fel än någonsin. Jag har börjat få väldig dysfori. Dysfori över att inte passera så som jag vill. Människor tar för givet att jag är en tjej pga mitt utseende, det gör ont. Jätteont! De få som inte tror att jag är en tjej tror istället att jag är en kille på 10 år vilket också känns förjävligt.

Det känns så orättvist, jobbigt och pinsamt att se ens kompisars småbröder växa upp, komma in i puberteten, målbrottet och bli män helt enkelt. Här sitter jag, 25 år gammal och har genomgått en pubertet, men helt fel! Jag kommer som 26, eller 27 åring genomgå ännu en pubertet. Pubertet nummer två. Det är fruktansvärt skrämmande, jobbigt och pinsamt, men samtidigt något jag längtar efter, något som borde ha skett för ca 10 år sedan. Det är så förbannat plågsamt att inte bli sedd som den man är och känner sig som.

Den 13 januari åker jag och Shabina (mitt EX) ner till Alingsås för andra mötet. Denna gång med läkare. Jag tror och hoppas att min utredning kommer att starta efter att de har haft någon typ av bedömning. Så någon gång i vår hoppas jag att utredningen drar igång på riktigt. Vi åker ner den 13e, går på möte sedan drar vi ner till Göteborg för att övernatta en natt på hotell och känna lite storstadspuls. Ser fram emot det väldigt mycket och det känns så fint att hon vill vara med på min resa. Att hon stöttar mig och alltid finns för mig.

Ang. aktivitetsersättningen jag ansökte om hos försäkringskassan den 31 aug så har det ännu inte handlagts och detta pga. slarv i vården. Jag ansökte först om 50% och skickade in läkarutlåtande, men jag och handläggaren kom fram till att jag egentligen borde ansöka om 100%. Jag tog kontakt med läkaren igen och fick ett utlåtande skrivet, men det skickades aldrig in av honom trots uppgörelse. Till slut tog min handläggare på försäkringskassan kontakt med läkaren och satte upp en ny tid för ett nytt utlåtande, detta var den 7 dec. Läkarutlåtandet har ännu inte kommit in till försäkringskassan. Så just nu lever jag på socialbidrag och mina föräldrar.

Jag kommer uppdatera igen efter resan till Alingsås.

Och en påminnelse till alla er, jag heter Nim, jag är kille och mitt pronomen är inte längre hen utan HAN.

// Nim <3

Så, då har min process äntligen börjat. En process som kommer ta minst 1 år, men mest troligt 1 ½-2 år innan ev. hormonbehandling (testosteron) och/eller operationer kommer ske. Detta med hormoner och operationer är inget jag i dagsläget är 100% säker på om jag vill och det är bland annat därför som alla dessa fantastiska människor som gör dessa utredningar finns.

Mötet var oerhört givande och kvinnan jag träffade var riktigt bra. Vad exakt vi pratade om går jag inte in så nära på då endel av det är privat, men jag fick mycket info om hur utredningen kommer se ut, vad som kommer hända osv. I november kommer troligen min nästa tid och då till en läkare. Vad hen skulle göra minns jag inte riktigt, men prata var det i alla fall. Vi pratade också om olika metoder för att uppnå en önskad förändring av det jag anser jobbigast kroppsligt, t.ex röst, bröst och menstruation. Efter mötet kände jag mig så otroligt lättad. Lättad över förståelsen och de stora chanserna att äntligen bli den jag känner mig som.

 

Klicka på bilden för att se en mall på hur utredningen kommer gå till och vad för personer jag EVENTUELT kommer träffa på. Det var introduktionssamtal jag var på den 27/8 och i mitt fall träffade jag en psykolog. Denna lapp får det att se lätt ut, men som jag skrev, detta tar ca 1 ½ – 2 år. Vägen till ev. behandling är lång, jobbig, svår och påfrestande. Jag kommer behöva stöttning, tröst, förståelse och en jävla massa kärlek och som jag ser det idag finns nog bara en som inte riktigt kan/vill/orkar(?) ge mig det och en viss, om än mycket mycket liten förståelse finns, men fruktansvärt jobbigt är det onekligen. Trots det är jag så oerhört lyckligt lottad. Jag har vänner, familj och bekanta som verkligen finns där. Jag älskar er allihop! 

Ni som har mig som vän på facebook har med all säkerhet inte missat att jag inte enbart var på möte. Hehe.. Nej då, jag körde ner redan dagen innan och då enbart av den anledningen att mötet var lagt så tidigt på förmiddagen. Jag och Sofie (som åkte ända från Lindesberg för att vara med mig) bodde första natten på ett hotell i Lerum. På kvällen blev det mat på Jensens böfhus i Göteborg och ja, det funkar någorlunda för en vegetarian också. På morgonen åt vi en helt okay hotellfrukost, checkade ut, parkerade min bil på en pendelparkering i Lerum för att jag vägrar köra inne i Göteborg, drog på möte i Alingsås och sedan in till Göteborg för shopping, lunch med världens bästa Tua och Liseberg. Vädret ville inte riktigt vara på vår sida först, men till slut tittade solen fram och då skyndade vi oss mot Liseberg. Väl på där blev vi som små barn! Det var knappt några köer alls och vi slog båda fast att Helix är den absolut bästa och roligaste karusellen vi någonsin åkt. Vi åkte den 5 eller 6 gånger. Virvelvinden var sämst trots att Harry Potter musik spelades under åkturen. Meningen var att vi efter Liseberg skulle åka hem, jag till Hagfors och hon till Lindesberg, men vi insåg att detta inte riktigt skulle fungera så vi bokade en natt på ett mini-hotell in i stan. Riktigt skönt förutom att alla mina kläder, min necessär och mobilladdare låg i min bil i Lerum. Nåja, jag överlevde, men jag kan säga att jag inte kände mig helt fräsch på morgonen. Att jag fick möjligheten att tillbringa dessa dagar med Sofie i Göteborg och på Liseberg var guld värt. Det fick mig att känna mig mindre nervös och skräckslagen inför mötet och jag hade någon att prata med. Tack!

Förresten, om ni någon gång parkerar i ett perkeringshus som har 7 våningar eller mer, se till att memorera vilken våning ni parkerat på. Memorera också från vilken hiss ni åkte! Att leta bil är inte den roligaste sysslan. ;)

Avslutningsvis vill jag säga att har ni frågor, funderingar eller annat så tveka inte att fråga. Var inte rädda för att ni uttrycker er klumpigt eller fråga frågor som jag skulle ta illa upp av. Det är genom att fråga man lär sig och förstår bättre. Det spelar heller ingen roll vilken typ av relation eller inte relation vi har. FRÅGA och LÄR!


Just det, höll ju på att glömma. Sista augusti har jag möte med Arbetsförmedlingen. Jag kommer troligen bli utslängd helt och då helt utan ersättning i väntan på att försäkringskassan ska ta beslut om 50% aktivitetsersättning. Handläggningstiden är ca 3-4 månader. Det finns en liten chans att jag får vara inskriven på 50% i väntan på beslut och då också få 50% aktivitetsstöd, men det är knappt att jag klarar hyran på den summan. Alltid är det något! suck...
och nej, jag är inte berättigad socialbidrag då de går tillbaka 3 månader i tiden och kolla på inkomsten och jag har levt över normen med några hundra varje månad. Byråkratin kan dra dit solen aldrig lyser!

Tack å hej // Nim

Behöver skriva av mig lite och vill i förväg ursäkta ev. fel i texten då jag skriver detta inlägg med mobilen.

Först och främst, jag har en tid till Alingsås. Redan om en vecka (27 aug) ska jag på mitt första möte med en psykolog. Jag är förväntansfull och överlycklig, men samtidigt så jävla rädd, nervös och panikslagen. Jag vet fortfarande inte vem jag ska ta med mig, de jag frågat och helst vill ha med jobbar eller har annat planerat. Sedan alla dessa panik-tankar.... Tänk om de säger att de inte kommer hjälpa mig vidare? Tänk om jag inte blir nöjd med "resultatet"? Tänk om jag inte kan får hjälp med det mest jobbiga? Det är total panik av känslor och tankar. Jag orkar inte äta, jag orkar inte laga mat, jag orkar inte städa jag diska som jag brukar... Oron och paniken ökar för att jag inte äter och jag blir stressad av att inte ha det städat och fint hemma. Jävla onda cirkel!

Denna månad har enbart varit stressig och fylld med jävelskap. Försäkringskassan jävlas, arbetsförmedlingen lika så. Bråk, svek och fan och hans moster. Jag har åtminstone orkat skrapa ihop alla papper till försäkringskassan, trots semester och helt störda öppettider på alla ställen. Allt detta helt själv, vilket jag är riktigt stolt över, men mentalt är jag helt utmattad. Vad arbetsförmedlingen tar för beslut ang min praktik, min ersättning och ekonomi vet jag inte för än den 28 e augusti... Risken finns att jag blir helt utan ersättning i 3-4 månader. PANIK!
Känslolivet är helt ur balans, jag vill stänga av mig helt. Jag har så många människor runt mig som bryr sig och finns där, men ändå känner jag en sådan enorm ensamhet. Jag känner mig så jävla liten, svag och otrygg... Jag vill bara krypa ihop till en boll och helt sluta tänka, jag vill känna värme och trygghet. Vem är jag och vem kommer jag bli?

Jag orkar inte ens sätta ord på det kaos som just nu rör sig i mitt huvud. Det är jobbigt att överhuvudtaget existera, och nej, jag menar det INTE som att jag funderar på självmord. Jag vill inget hellre än att leva, men ibland är det för mycket och ibland gör det för ont!

/Nim