Hur ska jag ens börja?

År 2015 har varit så fruktansvärt kaotiskt och känslomässigt påfrestande på många sätt. Det är omöjligt att få med allt.

Några minus med år 2015

• Jag har tillåtit mig själv att få en annan människa att känna mig värdelös, dum, korkad, ful och utnyttjad. Jag har gett fel människa allt för många chanser. Slösat för mycket tid och energi på någon som inte vågar finnas för mig.
  
  
• Jag har förvirrat många under året då jag sökt efter mitt rätta jag, min könsidentitet. 
  
  
• Gjort någon som betyder oerhört mycket för mig ledsen och besviken. Förlåt!
  
  
• Jag har bara varit till Alingsås en gång, hade hoppats på åtminstone två.
  
  
• Jag har legat i extrem ångest flera månader.
  
  
• Jag har blivit tvungen att börja äta antidepressiva varje dag samt ångestdämpande/lugnande vid behov.
  
  
• Ansökte om aktivitetsersättning sista augusti, det har fortfarande inte handlagts då läkaren ”glömt” skicka in läkarutlåtande.

Några plus med år 2015

• Jag och mitt EX har fått kontakt igen. Ingen av oss är intresserad av något annat än vänskap med varandra. Känns fint och jag behöver henne verkligen. Tack, och jag älskar dig <3
  
  
• Jag har fått kontakt med en helt fantastiskt fin Malmöbo som jag har som mål att träffa minst en gång under 2016, helst många fler. Han betyder enormt mycket för mig. Tack du underbara människa <3
  
  
• Jag har blivit så accepterad och respekterad som transperson av nära och kära. Aldrig kunnat drömma om deras fantastiska acceptans.
  
  
• Jag har blivit hundägare. En dröm sedan flera år. En adopterad, kastrerad tik från Spanien. Ras okänd, ålder ca 4. Världens bästa och finaste.
  
  
• Jag har varit på roadtrip med pappa i Norge hela TVÅ gånger i sommar. Äntligen sett den fina Trollstigen och mycket annat.
  
  
• Varit i Varberg med mor och syster. Vi fick uppleva deras första pride. Kramades med Mariette (från idol), och så såg vi Billy Idol live, grymt!
  
  
• Tillbringat mycket tid ute i naturen. Upptäckt roliga och spännande saker. Hittat nya vägar och trevliga platser.

------------------

Ju fler dagar och månader som gått under året har jag mer och mer insett att jag identifierar mig allt mer som kille. Jag ogillar att bli tilltalad gumman, tjejen, bruden och andra kvinnligt kodade ord. Jag känner mig inte längre som mina syskons syster, eller mina föräldrars dotter, jag är deras bror eller son. Detta har de faktiskt också insett och accepterat. De försöker verkligen säga rätt och det känns så jäkla underbart! Underbart att ha en sådan fantastiskt fin familj.

Trots all denna acceptans och förståelse bland familj, vänner och bekanta har jag under året känt mig mer fel än någonsin. Jag har börjat få väldig dysfori. Dysfori över att inte passera så som jag vill. Människor tar för givet att jag är en tjej pga mitt utseende, det gör ont. Jätteont! De få som inte tror att jag är en tjej tror istället att jag är en kille på 10 år vilket också känns förjävligt.

Det känns så orättvist, jobbigt och pinsamt att se ens kompisars småbröder växa upp, komma in i puberteten, målbrottet och bli män helt enkelt. Här sitter jag, 25 år gammal och har genomgått en pubertet, men helt fel! Jag kommer som 26, eller 27 åring genomgå ännu en pubertet. Pubertet nummer två. Det är fruktansvärt skrämmande, jobbigt och pinsamt, men samtidigt något jag längtar efter, något som borde ha skett för ca 10 år sedan. Det är så förbannat plågsamt att inte bli sedd som den man är och känner sig som.

Den 13 januari åker jag och Shabina (mitt EX) ner till Alingsås för andra mötet. Denna gång med läkare. Jag tror och hoppas att min utredning kommer att starta efter att de har haft någon typ av bedömning. Så någon gång i vår hoppas jag att utredningen drar igång på riktigt. Vi åker ner den 13e, går på möte sedan drar vi ner till Göteborg för att övernatta en natt på hotell och känna lite storstadspuls. Ser fram emot det väldigt mycket och det känns så fint att hon vill vara med på min resa. Att hon stöttar mig och alltid finns för mig.

Ang. aktivitetsersättningen jag ansökte om hos försäkringskassan den 31 aug så har det ännu inte handlagts och detta pga. slarv i vården. Jag ansökte först om 50% och skickade in läkarutlåtande, men jag och handläggaren kom fram till att jag egentligen borde ansöka om 100%. Jag tog kontakt med läkaren igen och fick ett utlåtande skrivet, men det skickades aldrig in av honom trots uppgörelse. Till slut tog min handläggare på försäkringskassan kontakt med läkaren och satte upp en ny tid för ett nytt utlåtande, detta var den 7 dec. Läkarutlåtandet har ännu inte kommit in till försäkringskassan. Så just nu lever jag på socialbidrag och mina föräldrar.

Jag kommer uppdatera igen efter resan till Alingsås.

Och en påminnelse till alla er, jag heter Nim, jag är kille och mitt pronomen är inte längre hen utan HAN.

// Nim <3

Jag borde egentligen börja med att be om ursäkt för att jag inte uppdaterat bloggen på ett halvår, men det orkar jag inte. Så.... istället säger jag att jag haft en helt fantastisk sommar till att börja med. Fantastiska resor, vandringar och naturäve...

Ber om ursäkt för att det inte blev något inlägg senast jag var till Alingsås, men det är inte mycket att säga om mötena mer än att mamma var med sist och pappa denna gång. Så nu är anhörigsamtal avklarat. Båda fick ungefär samma frågor. Hur jag vari...

Ja då var möte nummer fyra avklarat. Denna gång med socionom och som det verkar kommer det vara socionom jag kommer gå till en tid framöver. Vi pratade om min skolgång, från 0 till gymnasiet och folkhögskolan. Hur jag var, vad jag hade för vänner, hu...

Ibland orkar jag inte hantera grejen att jag är transperson. Snacket, tankarna, känslorna, rädslan, oron. Ibland önskar jag att jag kunde ta bort det. Att jag skulle kunna se att jag kunde fortsätta leva i den kropp jag har idag, men det kan jag inte...

Är precis hemkommen och där med helt slut i huvudet, men jag ska försöka göra ett så bra inlägg som möjligt.   Resan ner till Alingsås gick bra och som vanligt när jag och Shabina är ute på roadtrip har vi nästan för roligt. Vi var framme i god t...