Ibland orkar jag inte hantera grejen att jag är transperson. Snacket, tankarna, känslorna, rädslan, oron. Ibland önskar jag att jag kunde ta bort det. Att jag skulle kunna se att jag kunde fortsätta leva i den kropp jag har idag, men det kan jag inte. Jag vill bara vara jag, nu direkt. Slippa utredning, slippa förklara, slippa stå upp för att jag faktiskt är en kille, slippa påminna om namn och pronomen, slippa leva i fel kropp, slippa ömma bröst, slippa PMS. Jag vill inget hellre än att börja med testosteron, händer inte det kommer jag gå under.

Jag är livrädd att jag aldrig kommer bli accepterad som kille, att jag aldrig kommer passa in någonstans. Att jag aldrig kommer våga använda ”rätt” toalett och/eller omklädningsrum. Att jag alltid kommer få förklara mig. Kommer jag någonsin kunna träffa nya accepterande människor? Kommer någon någonsin vilja leva ihop med mig?
Jag vill inte bli behandlad som en kvinna, tilltalad som en kvinna för jag är ingen kvinna. Jag mår piss över hela grejen, jag vill att det ska vara över... Somna och vakna upp när jag har en kropp jag kan tycka är rätt, vakna när allt inte är nytt för alla längre.

Vissa dagar har jag sådan dysfori att jag inte vill träffa en enda människa, bara sitta inne och inte visa mig för någon. Hela jag känns så fel, utseende, röst... allt!

Det känns fruktansvärt ensamt, ensamt att inte ha någon att vända sig till som förstår och upplever det samma. Någon som kan lugna en, någon som förstår frustrationen, irritationen och uppgivenheten. Någon som kan säga att alla dessa känslor, tankar och rädslor kommer försvinna med tiden.

Ber om ursäkt för ett sådant deprimerande inlägg, men ibland orkar jag helt enkelt inte vara och känna mig positiv. Jag orkar inte tänka på det, leva med det, kämpa för det, prata om det. Hjärnan kokar över! 

/ Nim <3

Jag borde egentligen börja med att be om ursäkt för att jag inte uppdaterat bloggen på ett halvår, men det orkar jag inte. Så.... istället säger jag att jag haft en helt fantastisk sommar till att börja med. Fantastiska resor, vandringar och naturäve...

Ber om ursäkt för att det inte blev något inlägg senast jag var till Alingsås, men det är inte mycket att säga om mötena mer än att mamma var med sist och pappa denna gång. Så nu är anhörigsamtal avklarat. Båda fick ungefär samma frågor. Hur jag vari...

Ja då var möte nummer fyra avklarat. Denna gång med socionom och som det verkar kommer det vara socionom jag kommer gå till en tid framöver. Vi pratade om min skolgång, från 0 till gymnasiet och folkhögskolan. Hur jag var, vad jag hade för vänner, hu...

Är precis hemkommen och där med helt slut i huvudet, men jag ska försöka göra ett så bra inlägg som möjligt.   Resan ner till Alingsås gick bra och som vanligt när jag och Shabina är ute på roadtrip har vi nästan för roligt. Vi var framme i god t...

Hur ska jag ens börja?År 2015 har varit så fruktansvärt kaotiskt och känslomässigt påfrestande på många sätt. Det är omöjligt att få med allt.   Några minus med år 2015 Jag har tillåtit mig själv att få en annan människa att känna mig värdelö...