Har nu ätit p-piller (cerazette) i nästan två veckor. Jag har haft huvudvärk, värk i äggstockar, hemskt humör och känt mig fruktansvärt deprimerad. Detta gör mig ledsen, ännu mer deprimerad och livrädd! Jag är livrädd att detta kommer fortsätta, att jag fortsatt kommer vara en surkärring och ha ett riktigt kärringhumör. Det får mig att känna mig mer kvinnlig och det gör mig deprimerad och ledsen. Det känns som att det börjar bli en ond cirkel. 
Det positiva är i alla fall att jag inte haft några blödningar ännu och brösten har inte blivit större. Tre månader skulle jag ge pillren, som jag känner nu kommer det bli jävligt hårt.

Jag har dessutom kommit på att jag börjat undvika, eller nej, jag har kommit på varför jag ibland undviker att prata eller pratar väldigt tyst bland folk ute på exempelvis stan. Anledningen är enkel, min röst passar inte till den jag känner mig som. När jag öppnar käften kommer en feminin ton ut och alla hör att jag är en brud. Jag verkligen hatar det och det blir bara jobbigare och jobbigare..

Sedan jag kom ut har jag släppt mer och mer och jag vågar vrida och vända, tycka och känna om saker jag omedvetet trängt undan förut. Det är både på gott och ont! Oerhört jobbigt, men samtidigt faller vissa saker på plats.

Denna jävla process är obeskrivligt smärtsam! Tålamodet tryter och mycket känns meningslöst och glädjen är svår att hålla fast vid en längre stund. Små, egentligen obetydliga motgångar känns dubbelt så stora. Svek och misslyckanden känns ännu hårdare.

Jag vill bara känna mig bekväm, i mina kläder, i mig själv, bland folk och i samhället. Slippa behöva påminna folk om vem och vad jag är.

Jag har ännu inte fått någon ny tid till socialpedagogen och jag har inte hört något om logoped heller. JAG VILL ATT DET SKA GÅ FORTARE!

/Nim

Jag borde egentligen börja med att be om ursäkt för att jag inte uppdaterat bloggen på ett halvår, men det orkar jag inte. Så.... istället säger jag att jag haft en helt fantastisk sommar till att börja med. Fantastiska resor, vandringar och naturäve...

Ber om ursäkt för att det inte blev något inlägg senast jag var till Alingsås, men det är inte mycket att säga om mötena mer än att mamma var med sist och pappa denna gång. Så nu är anhörigsamtal avklarat. Båda fick ungefär samma frågor. Hur jag vari...

Ja då var möte nummer fyra avklarat. Denna gång med socionom och som det verkar kommer det vara socionom jag kommer gå till en tid framöver. Vi pratade om min skolgång, från 0 till gymnasiet och folkhögskolan. Hur jag var, vad jag hade för vänner, hu...

Ibland orkar jag inte hantera grejen att jag är transperson. Snacket, tankarna, känslorna, rädslan, oron. Ibland önskar jag att jag kunde ta bort det. Att jag skulle kunna se att jag kunde fortsätta leva i den kropp jag har idag, men det kan jag inte...

Är precis hemkommen och där med helt slut i huvudet, men jag ska försöka göra ett så bra inlägg som möjligt.   Resan ner till Alingsås gick bra och som vanligt när jag och Shabina är ute på roadtrip har vi nästan för roligt. Vi var framme i god t...